åsa valdis

Idag är det precis två veckor kvar till att jag kommer hem. Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Gråter nog lite. Jag vill inte tillbaka till mini Knivsta. Hemska lilla underbara Knivsta. Verkligen hat kärlek. Men så tror jag att dom flesta känner när de kommer till de små förorterna man har växt upp i. Hat kärlek till människorna, alltså dom som inte är ens underbara vänner, hat kärlek till Ica, till gatorna, villa områdena, kärleken, till det mesta. Det kommer väl från besvikelsen när man växte upp och insåg att allt var inte så underbart som de såg ut från en meters höjd. Men förhoppningsvis så försvinner jag så fort jag bara kan. Och sen känns de ganska skönt att veta att jag alltid är välkommen tillbaka hit, kanske inte för att jobba men för att bara vara i mitt älskade New York.